Doften öppnar med ett fylligt whiskyackord, torrt, varmt och omedelbart berusande. Snart träder kaffe, bränd karamell och mörk choklad fram och bygger ett hjärta som känns både rikt, bittert och sensuellt.
Men under gourmand-ytan finns hela tiden något som skaver. Rök, aska och guajakträ drar in en mörkare ton, medan vaniljen fördjupar kompositionen och låter den glida mot något allt mer narkotiskt, stilla och lätt kusligt.
Dorian’s Spleen är en doft som först förför, sedan långsamt rubbar balansen. Vacker, dekadent och svår att värja sig mot, som ett eko av njutning som dröjt sig kvar för länge.
EDP (2025)
Parfymör: Bertrand Duchaoufour